Senaste inläggen

Av Pseudonym synonym - 11 maj 2010 00:43

Vi sågs första gången i solen, du låg där under fikonträdet med magen full. Tillsamans tog vi de första stegen ut i världen. Du bor i mina ögon, och jag ser dig klart framför mig. Vi plockade druvor och satt där i sanden, din tunga var som silke, som honung för själen. Sedan tillbaka in under fikonträdet.


Jag dog idag. Det brast i mig. Min passion är borta, min värld känns tom, karg och meningslös. Det är märkligt hur blind en människa kan vara för det han älskar. Bara när den är borta skriker själen. Jag är bitter, så arg att jag vill riva hela världen, jag saknar dig, där under fikonträdet.


Jag såg dig idag, du ville ut och springa. Du plockade med allt och visade vad du ville. Nu är bädden tom, liksom jag. Bara minnet finns kvar som ett brännande spöke. Jag hoppas att svedan aldrig slutar, att den dagen aldrig kommer då det bara är en blek förnimmelse av en dag i solen, där under fikonträdet.


Jag vill bara vara där du är nu, vara med dig min vän. Vi kan plocka druvor och sitta i sanden, vi kan sitta där som bröder... Nej något mer. Något som inte kan beskrivas utan bara delas.Då skulle du och jag och mina andra vänner vara i stillhet, dela något vi inte har ord för, sitta där för alltid,in under fikonträdet.....


Jag älskar dig min vän, vi kanske ses strax..Om inte så vänta på mig, jag väntar på dig.........

Av Pseudonym synonym - 29 april 2010 12:28

Jag har inte bloggat på ett tag. Jag har inte kännt mig manad eller tyckt något speciellt på ett tag. Jaag har undvikti dagstidningar och detbatter. Åter igen så fick jag dock ett återfall i att läsa dagspressen och all skit som händer runtomkring mig. Mitt öga fastnade vid en bild på en varg, sedan rubriken nedanför. "Hemligt jägar sällskap arbetar för att utrota varg" eller något i den andan stod det. Jag visste att jag antagligen skulle bli otroligt upprörd om jag läste artikeln. JAG BLEV INTE MOTBEVISAD.... Komentarerna till artikeln gjorde mig vansinnigt arg och ofantligt ledsen. Att det finns mäniskor som på allvar vill utrota en hel art från våra skogar. Jag har svårt att begripa dem på något plan. Två grupper sticker ut som extra fientligt inställda till vargen. Renägande lappar (ja jag skriver lapp därför att jag är Svensk och inte pratar samiska, därav använder jag mig av det Svenska namnet på samer vilket är lapp) samt bönder som värnar om en traditionell hållning av tamboskap som innefattar lösdrift. Jag kan i och för sig förstå att det inte är speciellt roligt att få sina tamboskap rivna av rovdjuren, Jag kan förstå att det finns en svårlöst konflikt mellan å ena sidan naturen (rovdjuren) och andra sidan människan. Den konflikten är antagligen lia gammal som människan, och sorgligt nog så har den oftast slutat med en förlust för naturen och i det sista skedet även människan. Men jag ska inte förlora mig i ytterligare filosofiska tankegångar kring denna konflikt. Inte heller ska jag spinna vidare på den artikel som jag nyss läste.


Jag ska istället kasta mig in i en fundering kring herdehundar av typen ovtjarka eller Kangal. Det var för inte allt för länge sedan ett uppmärksamat inslag kring dessa herdehundar där de utmålades som väldigt farliga att ha i ett samhälle. Att det inte var bra hundar alls. Kanske ligger det något i att de inte är lämpade att bo i en stadsmiljö därför att deras utpräglade känsla för vakt är så stark. Kanske ligger det något i att de inte är lämpliga eller ens bra sällskapshundar för gemene man? jag är personligen av den åsikten att var ras har sin platts och sin funktion att fylla. Jag tycker inte att Ovtjarka eller kangal är superbra familje//sällskapshundar generellt. Att vissa individer av rasen kan fungera alldeles utmärkt i en familj med barn som bor i tätbebygt område hyser jag dock inga tvivel om. 


jag var nyss in på kangalklubbens hemsida (www.Kangal.se) och läste lite om rasen. På sidan möttes jag av ett intressant resonemang rörande deras ras, ett resonemang jag många gånger rört mig kring själv. Man gjorde först en liten kort presentation av vår svenska "masstiff" Dalbohunden, som tyvärre är utrotad eller utdöd. Där man diskuterade denna hunds syfte som gårdsvar. Man gick där efter vidare i funderingar vad just deras ras kunde erbjuda Sverige? Skulle Kangal och ovtjarka kunna fungera som väktare av renhjordar och fårflockar för våra Svenska bönder och renägare? Jag personligen skulle med glädje se at det blev så. Det var även Kangalkubbens uttalade ambition att verka för en sådan utveclking. Kanske kunde dessa hundar på ett effektivt sätt hjälpa till att lindra konflikten mellan människa och natur?


jag blev glad när jag läste kangalklubbens målsättning för sin ras. Att dom har en seriös förankring i dess syfte och användningsområde. däremot kan jag se vissa problem som en sådan utveckling kunde stöta på. De flesta av dem rör djurskyddslagar. Vi får ju som bekant inte utsätta våra djur för onödiga risker, inte heller får vi utsätta vilda djur för det genom att exempelvis ha lösa hundar som löper amok i skog och mark. Att då ha en hund som vaktar mot varg och björn blir då en smula besvärligt.


Ponera nu att en varg eller björn kommer i närheten av en fårhjord som vaktas av en herdehund. Om hunden uppfyller sitt syfte så kommer den att försvara flocken med sitt liv och modigt angripa och försöka jaga bort eller döda inkräcktaren. här uppstår med stor sannorlikhet skador på både hunden och det vilda rovdjuret. Djurskyddslagen förbjuder troligtvis en sådan hantering, då det innebär att man utsätter sin hund för onödigt lidande. Ett annat hinder skulle kanske var hur hunden hålls. Den skulle kanske inte alltid ha tillgång till en hundgård eller koja för att skydda sig mot väder och vind. Kan man acceptera en hundhållning som är på det viset? För min egen del så skulle jag absolut kunna göra det. En hund som vaktar flocken skulle garanterat få en avskräckande effekt hos rovdjuren. Sedan pratar vi inte här om en sällskapshund utan om ett verktyg som fyller en nobel funktion till människan. De är inte alls mindre värda än sällskapshundarna och skulle naturligtvis behöva ett visst skydd och omsorg, men de skulle i slutändan vara mer av ett instrument eller redskap till för att fylla ett behov hos människan. de skulle även få vara trogen sin natur. Detta med att vara ett instrument eller redskap låter kanske lite krasst och kallt, men det är i sanning inte speciellt mycket annorlunda än hur många ser på jakthundarna som får stå i sina gårdar fram till jaktsäsong. Jag tycker desutom att det är en större grymmhet att försöka anpassa vissa typer av hundar till något de inte är avlade för. Varför sätta en stor och potent vakthund i ett villaområde eller lägenhet där den aldrig får gåra sig själv rättvisa utan blir betraktad som ett problem? när en hund vars syfte är att vakta gör det i en miljö där det är uppskattat och behövt måste väll vara att föredra framför något annat. kanske skulle en speciell licens finnas för att få hålla sådana hundar?


Nåväl, jag är inte jätte insatt i frågan om herdehundarna men jag önskar kangalklubben all lycka i sina ambitioner.


Min egen ras Dogo argentino står inför ett liknande problem. Djurskyddslagar och jaktlagar förbjuder oss från att realisera rasens fulla potential. Rasen avlades från en vildsint slagskämpe i riktning mot en kraftfull och modig jakthund, eller som martinez själv uttrycker det "mot ett ädlare mål". Bönderna hade problem med vildsvinen som är ett stort villebråd som desutom kan vara relativt farligt att jaga. Vildsvinen gick in och förstörde böndernas odlingar. För ett litet jordbruk kan detta naturligtvis vara förödande, men även för större bönder blir den ekonomiska förlusten kännbar. Alltså, utifrån ett mänskligt behov av att skydda sig mot naturen så skapas en potent jägare som ett redskap för att kunna kontrolera eller förhålla sig till de livsvillkor som fanns. Även idag utgör vildsvinet ett problem för böndernas grödor likväl som en fara för människor och tamboskap så dogon har kvar sin roll och funktion som jägare. Duktiga hundar kan desutom hjälpa till att förse fattigare familjer på landsbygden med mat. För en redan knaper ekonomi är ju detta naturligtvis önskvärt.


I de allra flesta europeiska länder är jakt med dogon förbjuden dock. Av djurskyddskäl får man inte jaga med sina hundar. det anses oetiskt mot djuret som blir jagat att man släpper lös en flock hundar på det. Vidare så är det av djurskyddskäl inte tillåtet att jaga med hunden då denne lider en rejäl risk att bli allvarligt skadad eller dödad under jakten. I de allra flesta fall tycker jag att vi har bra djurskyddslagar, ibland är de även för milda. Men det finns undantagsfall där jag tycker att djurskyddslagarna blir alldeles för stelbenta. Faktum är ju att jaga vildsvin inte är någon dans på roser för en hund, oavsett ras och jaktsätt. Många hundar blir allvarligt skadade och dödade av vildsvin även om de inte tillhör en typ som ska gripa tag i vildsvinen. Vidare kan man ju argumentera att användingen av gevär inte alls är någon garanti för att djuret inte ska dö en mycket plågsam och utdragen död. Skulle inte dogo argentino kunna fylla en viktig och ädel funktion även i Europeiska länder? Vildsvinstammen ökar ju som bekant explossionsartat, och i dagsläget står vildsvinet för fläst viltolyckor. Vi saknar en riktigt bra jakthund för att tacklas med problemet, i alla fall om vi skall hålla oss inom ramen för rådande regelverk.


Vi har alltså ett problem som växer i i vildsvinet. Vi saknar idag en effektiv metod att kontrolera problemet. Skulle Dogo argentinon kunna vara endel av lösningen på det problemet? Skulle jakt med dogon kunna visa sig vara ett bra alternativ för att kontolera vildsvinstammen? Som ägare av rasen skulle jag jubla ifall vi kunde få prova att ta del av en sådan lösning. Nu tänker jag mig inte att varenda dogoägare ska ranta runt i skogen med sina hundar och jaga vildsvin helt okontrolerat. Som med all annan jakt borde den vara licencierad och endast hundar och ägare som bedömts dugliga skulle få göra det.


Jag älskar min ras och det är sorgligt att se att dess fulla potential och syfte går förlorat, Speciellt som det fortfarande finns ett behov den kan uppfylla och få komma till sin rätt i.... 


nåja detta var dagens tanke

Av Pseudonym synonym - 19 augusti 2009 10:14

Idag pallrar flocken sig söderut. Vi drar ned till den franska rivieran för att solbada o leka med folk. Självklart är vi både spända och upprymda över vår prövning. Det ska bli fantastiskt roligt att få åka ned och hälspa på. Som grädde på moset får vi med oss lille Escudero hem oxå. Det var inte alls bestämmt när vi bokade resan men det föll sig på det viset att vi hade möjlighet att ta en valp. Vi är jättespända på att se  honom live=)


Deya klarade sitt anlagsprov igår, vi blev naturligtvis både glada och överlyckliga. Vi hade tränat henne rätt. Nu återstår ännumer träning, bara nu katta får möjlighet att även hon göra sitt så vi kan fortsätta men vår träning. Det är otroligt roligt att visa att dogon kan fungera på något plan även här i Sverige =)

Av Pseudonym synonym - 8 augusti 2009 12:38

Idag var vi ut i skogen och plockade blåbär, påväg dit lärde vi Deya att plocka hallon. Vädret var fint och skogen var relativt myggfri (ett tag). Deya passade dagen till ära på med att praktisera sin roll som bulldozer och formel ett bil i blåbärsriset. Bären flög till höger och vänster i när deya avanserade brutalt framåt. Hon passade även på att ha lite hundkamp med ett träd, det mördade hon omsorgsfullt och utan pardon. Emmelanåt stannade hon till vid mig och Carro för lite förfriskning i form av blåbär. Hon tröck in klothuvet mellan blåbärsriser och handen för at oförskämt roffa åt sig några stackars bär vi hade plockat. Till råga på allt så klotade blåbärsmonstret till min fulla blåbärsbytta somjag kämpat med i en timme så aaaaaaaaaalla bär flög ur. Jag var en måttligt glad hundägare (monster) vid det här laget. Deya var oberörd över sitt illdåd och gick ner och mördade lite mossa i diket. Själv stod jag och funderade på en vit pälsmössa och ett par matchande handskar. Hon vet verkligen inte vad som är bra för henne. Nåja, nu är vi ute ur skogen och har lite bär med oss. Blåbärsstället lämnade vi mäst likt en rotvälta tack vare Deyas framfart, säkert tar det ett par år för det att återhämta sig. Vad har vi nu lärt oss av denna dag? Jo följande. Ta ALDRIG med dig en Dogo och plocka bär.....

Av Pseudonym synonym - 5 augusti 2009 05:39

Jag hämtade precis mitt morgonkaffe och gick ut på balkongen för en morgon cigg. Utanför gick en man, kanske från Irak eller Iran? Hans ben var borta upp till låren så han stapplade fram på två proteser. Jag försökte sätta mig själv i hans situation, fundera över vad det var han kunde varit med om, vad han kunde ha sett, hur han kunde ha känt osv. Det sved i ögonen på mig när jag tänkte på den meningslöshet som ligger bakom att han förlorat två ben. Jag kan bara hoppas att han har det bra här och nu och får möjlighet att förverkliga sig själv.


Anblicken av denna man vars öde inte varit lika vänligt mot honom som mot de flesta utav oss här i Sverige förde osökt min tanke vidare till våldet och den faschination jag känner inför det. Just det, jag gillar våld, faktiskt så älskar jag våld. Jag tycker naturligtvis inte alls om krig eller att människor blir dödade i förtid. Döden känns otroligt meningslös när den drabbar en människa eller djur som har tid kvar att leva och bara finnas till i världen. Nej jag älskar det våld som är institutionaliserat. Dvs kampsporterna som boxning, ultimate fighting, K1 osv. Här kan jag sitta och konsumera våld och ryckas med i gladiatorernas kamp. Näsben knäcks, ögonbryn slits upp, människor svimmar osv. Allt till min stora förtjusning. Jag älskar även videovåld, har kan jag konsumera ond och bråd död utan minsta tanke på vad det är jag ser. Jag blir lyrsik om någon "badguy" blir bestialiskt mördad eller söndersliten. Senast såg jag Rambo 4 vilken var otroligt våldsam oh hade väldigt starka våldsscener. Filmen och "Sly" för den delen var det bästa jag sett.


Här sitter alltså jag, en ung man på 2000-talet i Sverige. Lilla präktiga svensson-Sverige med jantelagen högt uppstucket i arslet. Jag älskar videovåld och institutionaliserade gladiatorkamper. Vad skiljer mig från pöbeln i gamla Rom som gladrligen konsumerade våld både mellan människa och djur på amfibiteatern koloseum? Precis som mig så gottade de sig säkert i våldet de såg, gick i exstas när de så något speciellt smaskigt sätt en annan varelse dog på. Vi är båda våldskonsumenter. Visst jag kan ju alltid trösta mig med att jag vet att video-våldet är fejkat och trickfilmat. Men jag älskar det fortfarande. Är verkligen jag, en man i plutteland år 2009 efter kristus annorlunda än pöbeln i Rom? Har vårt samhälle blivit civiliserat eller är det en illusion, en önskedröm? Jag vet inte svaret på den frågan. Däremot vet jag att våldet faschinerar, att det kittlar något primitivt i människan. Den enda anledningen att vi inte längre beter oss som gamla Romare är antagligen samhällets lagar som under lång tid fostrat oss. Som människor är vi inte annorlunda, däremot är våran sociala praxis annorlunda. Nej vi är inte civilicerade, vi är primitiva varelser som när som hällst kan förvandlas till djur och ryckas med i våldets karusell.....

Av Pseudonym synonym - 29 juni 2009 19:15

Jag säger bara USAMA din gamle dönick släääng dig i väggen! Worldtrade center är inget mot min nya gebit som aktivt praktiserande dynamitHarry. Av en ren slump upptäckte jag idag en explosiv sensation i köket (nej det var inte Carro somgasade men det var däremot blod överallt) nu blir ni nyfikna va, har han slaktat en svullen igelkotte därinne eller kanske gått och tagit ngn övergödd västerlänning som han stuckit hål på? Nej inget så drastiskt. Jag (dynamitHarry) hade tagit fram blodflaskan för att giffeltjuven skulle få språa. Tanklös som jag är så stoppade jag den i mickron på upptining. Sedan går jag ut i vardgsrummet med en kaffekopp för att i godan ro invänta att blodet skulle bli tinat. plötsligt hörs en JÄVLA smäll! Jag blir livrädd och tror jag sprängt bort halva köket. Blundande går jag in för att betrakta förödelsen. DET VAR BLOD ÖVERALLT!! Jag var något lättad över att köket stod kvar men det var ett helvete att torka upp blodet. Den enda som verkade någolunda nöjd i denna hemska historia var giffeltjuven. Mitt i all uppståndelse lyckades hon smyga sig in i köket och snatta en mage full med gifflar. Hon är en riktig snattare våran giffeltjuv. Nåja, nu är både klöven och blodet tinat i alla fall, jag har lärt mig en läxa (eventuellt även gett en och annan terrorist ett nytt uppslag om hur man spränger saker i luften. En plastbehållare, lite blod och en mickro så ska ni få se på faan) och giffeltjuven får något att göra ikväll.

Av Pseudonym synonym - 21 juni 2009 23:10

Till min vän, du vet vem du är.

 Även om du inte kan läsa detta så är jag övertygad om att på den platts du befinner dig på så saknar språket gränser. Där du är nu förstår du allt jag säger dig och om dig.

Vi skilldes inte som vänner och visst är jag bitter, du var min olycksbroder men mitt hjärta var ett med ditt. Under många år har du varit min stora sorg samtidigt som du var min inersta glädje och stolthet. Jag såg dig och beundrade dig, föraktade dig och älskade dig. Visst sa förståndet att vi måste skiljas åt men hjärtat lyssnar inte på förnuftet.

En del av mig är död nu, när smärtan inte finns där så finns inget alls, bara ett livlöst vakum. Kanske kan vi mötas igen den dag jag kommer efter? Då är alla ärr läkta och allt är glömt och förlåtet. Kanske kan vi börja om utan det ok vi bar? Jag bär det ännu, men din börda är lättad. Jag skriver till dig min vän för jag vet inget annat att göra, det finns inget annat att göra. När vi ses igen ska vi åter vara en flock och du ska få all min kärlek. Jag kommer tänka på dig varje dag fram tills dess och tiden dit känns lång att vänta. Om du bara viste vad jag saknar dig....Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.


Du var som en virvelvind, stark och modig osårbar och ostoppbar.

Jag fördes bara med på din resa. Som du vet min vän så var inte allting gott, ofta var det inte alls det men du var min själsvän och jag känner förlusten av dig i märgen av mina ben. Min hjärna värker av bilderna av dig, min kropp  av förlusten.

Säkert kan ingen förstå vad jag pratar om, men dom har aldrig delat dig som jag har. Jag skulle kunna skriva tusen rader till om dig min vän och ändå aldrig kunna säga vad jag känner. Enklast är att skriva förlåt, adjö och jag älskar dig. Puss och kram Ator//Anna, Carro och Andreas.

Nu har det gått en tid sedan vi skildes käre vän. Allt har lagt sig men kvar finns bara tomhet. Jag sitter och ser på bilderna av dig och saknar dig så innerligt.Jag gråter och det gör ont, men det finns en glädje i det, det finns en glädje i att veta att jag älskar dig, att du är saknad och att du aldrig blir bortglömd elle ersatt. Jag pratar inte mycket om dig men mina minnen av dig håller jag kärt och hårt inombords. Inget kan egentligen förklara hur det är men det är så tomt utan dig min vän, så tomt. Du har lärt mig så mycket, och jag är skyldig dig mitt liv. Du har många gånger varit orsaken till att fortsätta kämpa. Utan tvivel är du den bästa vän jag någosin haft, den modigaste och kärleksfullaste. Du var bara en förlängninga av mig. Jaga vildsvinen nu broder, visa vem du är, ditt hjärta,din styrka, din kraft och ditt mod. Var lycklig broder så ses vi snart...









Presentation

Omröstning

Ska Ante köpa Borats "mankini" och vandra på Beachen i sommar?
 Det vore mycket sexit.
 Men lägg av, jag vill inte bli synskadad.
 köper du en så köper jag en...

Fråga mig

1 besvarad fråga

Kalender

Ti On To Fr
         
1
2
3
4
5
6
7
8
9
10
11
12
13
14
15
16
17
18
19
20
21
22
23
24
25
26
27
28
29
30
31
<<< Maj 2010
>>>

Sök i bloggen

Senaste inläggen

Kategorier

Arkiv

RSS

Besöksstatistik


Skapa flashcards